anabrd

Behöver jag säga att jag åkte tusenmetern?

...råkade hamna i en ilsken kvinnas skottvinkel idag. Blev smått överraskad då en till synes fullt normal kvinna i 30-40 års åldern närmar sig mig vid busskuren. Jag sitter på en bänk och har en påse bredvid mig på bänken. Kvinnan kommer fram och skriker att jag ska flytta på påsen. Jag blev så paff att jag självklart gjorde som hon skrek. Kändes dock lite olustigt att sitta där bredvid en kvinna som mumlade något på ryska el liknande. När bussen äntligen dyker upp börjar kvinnan skrika något oförstående till mig när jag går förbi sätet i bussen där hon sitter... Jag sätter mig långt bak i bussen och funderar på om kvinnan hade en ruskigt dålig dag? Borde man bett henne dra igen snattran eller hade jag riskerat få en smäll på käften då? Som svensk låtsas man visst som ingenting, så jag lät den galna kvinnan åka vidare med bussen utan hämnd från min sida..

Känner mer och mer att jobbet käkar upp en levande, är trött på att jobba, eller egentligen är det inte själva jobbet, utan snarare trött på att vara trött pga jobb. Vet med säkerhet att jag inte vill arbeta 100 % hela livet, det kommer jag aldrig orka. Potatisen kokade sönder, så då fick det bli potatismos. Funkar det med!